Johannesgatan8B

Var utan tvekan det mest påfrestande tiden jag nånsin har varit med om. Att konstant vara på väg, att alltid se till att telefonen är på och att den inte är på ljudlöst. Att alltid vara beredd att släppa det man har för händer och fara, att inte planera för mer än några timmar framåt. Att bita ihop och bara fortsätta framåt. Att jämt ha dåligt samvete för att man inte gör mer, fast man vet att man gör allt som står i ens makt. Att göra saker fast man egentligen är i behov att göra något annat. Att leva med den där oron. Att önska att man vore sådär stark och inte en liplisa. Att inte våga fråga av rädsla för sin egen reaktion. Att finnas där, och inte vara någon slags belastning. Att prioritera. 
Men..

 

Jag skulle göra det igen. och igen. och igen. och igen. och igen om det krävdes. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka och ändra något. Trots att samvetet står och skriker högt i mitt öra. Jag har gjort och gör allt jag förmår. 

Under året som gick har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv, och andra. 
Den fjärde Juni 2012 lärde jag mig att det krävs väldigt mycket innan min värld rasar samman.
Jag minns så väl att jag stod lutad mot bilen utanför en ny arbetsplats, där jag skulle gå och jobba en kväll, när min telefon ringer och pappa berättar att det är cancer. Våra värsta farhågor besannas. När vi lagt på väntade jag mig att jorden skulle försvinna under mina fötter, eller åtminstonde skakas om lite grann. Men jag stod där med fast mark under mina fötter. 

Jag har lärt mig att jag kanske behöver mer tid ensam än jag tidigare trott, mer tid att fundera. Jag har lärt mig att jag flyr tankar genom att sysselsätta mig, jobba, hålla igång, att inte slappna av. Jag har insett att ibland måste jag prioritera mig själv, annars orkar jag inte ta hand om andra. Trots att det alltid har varit prio, att inte vara egoistisk. Att det måste finnas en balans.

Jag vet vilka som står pall. Vilka som förstår. Vilka som inte orkar prata, och vilka som gör det. Jag dömer ingen, det är bara så det är. 
Jag har lärt mig att man behöver människor som bryr sig runtikring. Att inte ödsla tid. Man vet ju trots allt inte när kalendern tar slut.