Jag är ingen grubblare, jag vet inte ens hur man gör när man grubblar. Det är ju bra om jag kan hålla kvar en och samma tanke i mer än typ 1 & en halv minut. Så grubblerier överlåter jag åt någon som kan det. Men hur som, efter författandet av förra inlägget så gick det upp ett ljus. Det var nån som var så vänlig att de tände lyset medan jag nu höll på att famla omkring i mörkret. Jag insåg varför det är så svårt att packa ner alla saker och lämna. Det tog oss fyra (Jaa, 4!!!) år att sätta fast den sista listen. Men hade inte min pappa & mamma kommit förbi lite då och då så hade det varit betydligt fler lister kvar. och det är väl egentligen där skon klämmer, det är minnena som finns här.
Kommentera