Johannesgatan8B

Avsked har aldrig varit min grej, en aspekt i det hela är för att jag inte gillar att gråta "in public". Mina tårar sparar jag till ensamma stunder. Ju äldre jag blir ju svårare blir det. Jag blir mer nostalgisk, jag blir mer mån och intresserad av saker och människors ursprung.
Den senaste tiden har bestått av en hel del avsked, vissa tyngre och svårare än andra. Om fem veckor är det dags för ett till Hejdå, då är det dags att flytta från lägenheten där mina nära och kära hjälpte oss att bygga upp det som har varit vårt hem, där jag fick lära mig lägga golv, där Lilla E har tillbringat sina första år, där jag har bott genom glädje och sorg, där jag har lärt mig en hel del om både mig själv och andra, där jag har levt mitt liv de senaste åren. Men när man säger adjö, så börjar också något nytt. Vi ska flytta och göra nya saker att minnas, nya läxor att lära oss, nya erfarenheter att samla på oss.
Men trots det så är det med sorg i hjärtat jag lämnar det gamla bakom mig och går vidare mot det nya. Jag önskar att jag kunde uppbringa den där sprudlande glädjen efter det nya, men det går inte för trots allt så går glädje och sorg hand i hand. En ny era ska ta sin början.