Vi vet ju faktiskt inte när kalenderns blad tar slut, när vår tid här är slut. Livet är så himla bräckligt, ena dan sitter man ute och njuter av solens strålar för att nästa dag vara.. borta.
Det kommer dagar då man bara önskar att man aldrig skulle ha stigit upp från den varma sängen på morgonen, överhuvudtaget. Då man önskar att man bara kunde ha dragit täcket över huvudet och gått i dvala tills den dagen är förbi. Men om man inte upplever riktiga skit-dagar, hur ska man då kunna veta när en bra dag dyker upp? Skulle varje morgon bestå av solsken, fågelkvitter, ingen stress och en ljuvlig frukostbuffé, skulle vi då ens lägga märke till det? Och skulle vi uppskatta det?
Det kommer dagar då man bara önskar att man aldrig skulle ha stigit upp från den varma sängen på morgonen, överhuvudtaget. Då man önskar att man bara kunde ha dragit täcket över huvudet och gått i dvala tills den dagen är förbi. Men om man inte upplever riktiga skit-dagar, hur ska man då kunna veta när en bra dag dyker upp? Skulle varje morgon bestå av solsken, fågelkvitter, ingen stress och en ljuvlig frukostbuffé, skulle vi då ens lägga märke till det? Och skulle vi uppskatta det?
När du har en riktigt shitty-day försök då hitta något bra med den dagen också, för nånting finns det. Tänk sedan att det finns människor som fick sluta sina dagar, kanske alldeles för tidigt, som gärna skulle få en dag till.
En dag till med sina nära och kära.
En dag till att se solen gå upp eller se snöflingorna singla ner.
En dag till att sitta i favoritfåtöljen med en bok och en filt om benen.
En dag till att lukta på vårblommorna.
En till helt vanlig vardag.
En till helt vanlig vardag.
Kommentera